OLAOLA ger en hel konsert där han hittar på allt i stunden. Han tar intryck av plats, folk och stämning och skriver låtar med verser, refränger och text och musik - allteftersom han spelar dem. Och det är inte nån jazzimprovisation, det är popiga, punkiga låtar.

Och man får inte spela in, det är som en Snapchatkonsert som försvinner - förutom i det att den för evigt lever kvar i människorna i publiken. Som kanske dessutom får med sig en speciell sång om just dem.

Och det är ingen jävla teatersportstil där allt ska räddas med ett garv, det kan vara hur allvarligt och bra som helst. Även om om det säkert blir roligt också, det är ju svårt att undvika.